Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Edouard Pailleron (mk06) | wilson fangade med stor inlevelse dramatiken och ogastvanligheten i polarlandskapet i manga av sina skisser | A Birds Eye View | Portrait of Hetman Ostafij Daszkiewicz | Vasco da Gama |
Related Artists:
Giulio Carpioni
(1613 - 29 January 1678) was an Italian painter and etcher of the early Baroque era. Born probably in Venice, Carpioni studied under Alessandro Varotari (il Padovanino) and was also influenced by the work of Simone Cantarini, Carlo Saraceni and Jean Leclerc. He came into contact with Lombard art after a brief visit to Bergamo in 1631. In 1638 he settled in Vicenza and executed most of his work there. He painted history and bacchanals, and also sacred subjects of a small size, many of which are to be seen in the churches in the Venetian states. Paintings by him may be seen in the Galleries of Augsburg, Dresden, Vienna, Modena, and Florence. He was also an etcher; his best plates being St. Anthony of Padua, Christ on the Mount of Olives, The Virgin reading, and The Virgin with Rosary. He died at Verona. Carlo Carpioni, his son, was also a painter. Among his important works are the Apotheosis of the Dolfin family (1647) and the Allegory of the Grimani Family (1651), and altarpiece of Sant'Antonio da Padova, a Virgin and two saints, and a Triumph of Silenus in the Gallerie dell Accademia of Venice. He painted a series of canvases for the Oratory of San Nicola da Tolentino in Vicenza.
Jose de Ribera
Spanish Painter and Print engraver , 1591-1652 Information concerning the life and personality of Jusepe de Ribera is sparse. He was born the son of a shoemaker in Jetiva, Valencia Province. He appears to have gone to the city of Valencia while still a boy, but nothing is known of his possible artistic training there. As an adolescent, he traveled to Italy and spent time in Lombardy. Next he was in Parma, from which, it is said, he was driven by the contentious jealousy of local artists. He located himself in Rome until an accumulation of debts forced him to flee. Finally he settled in Naples, where in 1616 he married Caterina Azzolino, the daughter of a painter, by whom he had seven children between the years 1627 and 1636. The Academy of St. Luke in Rome elected Ribera to membership in 1625, and 6 years later the Pope conferred upon him the Order of Christ. It is understandably speculated that Ribera revisited Rome for these events. Being sought after in Naples by the Church and the various Spanish viceroys who ruled there in the name of the Spanish monarchy, he dismissed the idea of returning to his homeland. He was quoted as saying that he was honored and well paid in Naples and that Spain was a cruel stepmother to its own children and a compassionate mother to foreigners. Nevertheless, he generally added his nationality when he signed his works. This practice inspired the Italians to nickname him "the Little Spaniard" (Lo Spagnoletto). The last decade of Ribera's life was one of personal struggle. He suffered from failing health, the taunts of other artists that his fame was "extinct," and difficulty in collecting payments due him. Nevertheless, he kept it from being a tragic defeat by continuing to paint until the very year of his death in Naples. Actually, he was the victim of the local politics and finances. Naples was in the throes of a severe economic depression for which the foreign rulers, the patrons of Ribera, were naturally blamed, and the desperate citizenry was rioting in the streets. It is significant that Ribera continued to receive commissions in such a time, even if there was a dearth of payments. Ribera was inventive in subject matter, ranging through visionary spectacles, biblical themes, genre, portraits, mythological subjects, and portraits of ascetics and penitents.
Nicolaes Knupfer
(1609 - 1655) was a Dutch Golden Age painter. Knepfer was trained in Leipzig, where according to Houbraken he was apprenticed to Emanuel Nysen. He then moved to Magdeburg where he found work making brushes for artists. He stayed there until 1630, and then moved to Utrecht to work with Abraham Bloemaert. He lived with him for two years and then established his own studio in Utrecht, where in 1637 he became a visiting member of the Guild of St. Luke. He worked on the decorations of the castle Kronborg in Denemarken, and painted figures in the landscapes of Jan Both and Jan Baptist Weenix. Knepfer was a successful teacher, whose students were great painters after him, such as Jan Steen, Gabriel Metsu, Ary de Vois, and Pieter Crijnse Volmarijn.