Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Self-portrait | The vision after the sermon | Hasdrubals wife and children | Le Dejeuner | Early Morning |
Related Artists:
Henry Charles Bryant
(1835 - 1915) was a popular painter of portraits and landscapes specialising in farmyard and market scenes which were noted for their great attention to detail. He worked mainly in London and exhibited frequently between 1860 and 1880 at the Royal Academy, the British Institution and the Royal Society of British Artists. His paintings are highly sought after today.He died at 49, Derby Road, Portsmouth in January, 1915(Obituary:- Hampshire Telegraph & Post, January 8, 1915).
Edouard Debat Ponsan
French Academic Painter, 1847-1913 1847-1913.French painter. He trained in Toulouse and later at the Ecole des Beaux-Arts in Paris under Alexandre Cabanel. In 1873 he won second place in the Prix de Rome and in 1874 the Prix Troyon of the Institut. From the Institut he received a bursary that enabled him to visit Italy. In 1870 he made his debut at the Salon under the name Ponsan-Debat and afterwards exhibited there such genre and history paintings as Jephthah's Daughter (1876; Carcassonne, Mus. B.-A.). He also executed religious works, some of which were for churches and cathedrals: he painted St Paul before the Areopagus (1877) for the church at Courbevoie and the Pity of St Louis for the Dead (1879) for the cathedral at La Rochelle. From 1880 Debat-Ponsan was the name under which he exhibited. The Massage (1883; Toulouse, Mus. Augustins) shows a white female nude massaged by a negress, and the subject attracted comment from contemporary critics. He also painted a number of landscapes, including Corner of the Vineyard (1888; Nantes, Mus. B.-A.). These were painted in a style similar to that of Jules Bastien-Lepage and, when they included figures, were often sentimental. His reputation depended, however, on his portraits, which are distinguished by their vigorous colour and precision, as seen in the portrait of Pouyer-Quertier (c. 1885; Rouen, Mus. B.-A.). Most notable was his portrait of General Boulanger (1887; untraced), which was shown at the Salon of 1887 and was accepted in 1889 for the Exposition Universelle in Paris. Amid scandal, Debat-Ponsan withdrew it soon after the opening because he thought that the Exposition was badly organized and his painting was not shown to advantage. He refused the bronze medal awarded it by the jury. In later years, while producing such paintings as Christ on the Mountain (1889; Toulouse, Mus. Augustins), he increasingly responded to contemporary events in his work.
Friedrich Eduard Meyerheim
painted Die Kegelgesellschaft in 1834